Print Friendly, PDF & Email

Abraham Maslow presenterade 1943 sin teori om mänskliga behov.

Behovshierarkin beskriv som en pyramid i fem lager. De fem behoven i prioriteringsordning är:

  • Fysiologiska behov
  • Trygghetsbehov
  • Behov av kärlek
  • Självhävdelsebehov
  • Självförverkligande behov

I grunden är logiken svår att säga emot; den som är hungrig och osäker prioriterar i första hand att hitta sätt att bli mätt och trygg. Under en överlevnadsövning fick jag själv uppleva riktig hunger; all min mentala energi fokuserades på en enda sak — anskaffning av föda. Även om jag vill se mig själv som en civiliserad människa så övergav jag i hungerns grepp alla sådana fåfänga pretentioner.

I dagens samhälle ställs vi inte särskilt ofta öga emot öga med de allra mest grundläggande behovens djupa allvar, men ibland händer det. För min del när mitt barn råkat ut för en allvarlig olycka eller när jag hamnat i en våldsam situation. Det sistnämnda inträffade en utekväll på ett dansgolv när en man attackerade mig. Tiden saktar ner till slow-motion och på ett ögonblick ställde kroppens alla system om till kamp.

Det finns en djup meditativ kraft i dessa sällsynta stunder. Dessa få ögonblick lagras ofta i minnet permanent och då inte bara som enskilda trauman, utan som starka påminnelser om att du klarar långt mer än vad du annars trodde var möjligt. Varje steg i behovshierarkins trappa tycks ha sina korta ögonblick; oavsett om det handlar om en farlig situation, en förälskelse, en barnafödsel eller en befordran på jobbet.

Det är därför ingen slump att alla de historier som berättas är fyllda till bredden av just sådana stunder. Runt lägereldarna har narrativ alltid delats om hjältemod och sorg, kärlek och fara. Vi lyssnar, tittar och känner intensivt eftersom dessa magiska små ögonblick betyder allt för oss. Till och med ren och skär skräck tycks vara själsligt renande i den efterföljande euforin över att faktiskt ha överlevt.

Men det är också sant att vi har gränser. Om traumat är för stort uppstår bestående psykologiska ärr. I dessa tider då vi dränks av historier om andras självförverkligande ögonblick ackumulerar vi långsamt upp ett ständigt stresspåslag som bryter ner oss både mentalt och fysiskt. Rädslan för att lämnas efter och förskjutas bottnar i det djupt liggande behovet av social trygghet; många knäcks under trycket av att inte orka leva upp till gemenskapens allt högre ställda standarder.

Problemet idag är att gemenskapen till stora delar är artificiell. Vi skapar en självbedömningsskala bestående till stor del av mediala individer som vi inte känner personligen. Enligt John Dunbar har alla människor en kognitiv begränsning vad gäller antalet meningsfulla sociala relationer, en approximation som ofta sätts till 150. I en by med 150 personer är det rimligt att en enskild individ kan hitta en bidragande status, men om dessa 150 måttstockar istället handplockats ur en pool av sju miljarder människor skapas en intensiv social stress som för många blir tung att leva med.

Den sociala avundsjukan blir på detta sätt ett västerländskt folkhälsoproblem. En del ger utlopp för denna avundsjuka genom att försöka göra andra illa, medan de flesta försöker göra sig själv illa. I paniken söker vi desperat efter syndabockar; det är samhällets fel; det är de sociala mediernas fel; det är politikernas fel; det är kändisarnas fel; det är mediernas fel; det är näthatarnas fel; det är religionens fel; det är ytlighetens fel; det är föräldrarnas fel; det är ungdomarnas fel; det är de drabbades fel.

Det är inte bara i den naturvetenskapliga världen som allt, i enlighet med Albert Einsteins axiom, är relativt. I tider som dessa blir det alleles uppenbart hur pass relativa varelser vi är. Vår oförmåga att se världen omkring oss som den är tvingar oss till sociala ställningstaganden som i sin kontext blir rätt märkliga. Den rikaste i en fattig by upplever sig som rikare än den fattigaste i en rik stad, även när den fattige objektivt sätt är mer bemedlad än den rike.

Vandringen ut ur detta vansinne har tre vägar. De två första vägarna är tydliga och konkreta. Antingen förändrar du världen så att du (och andra som dig) kan må bättre i den. Människor går ut på gator och torg med plakat eller sopsorterar. Jag kallar detta den röda vägen.

Eller så förändrar du din egen plats i världen. Människor utbildar sig, startar företag och gör sitt yttersta för att spela spelet såsom det behöver spelas för att vinna. Jag kallar detta den blåa vägen.

Den tredje, och mer dimhöljda vägen, är att förändra sättet på vilket den egna hjärnan fungerar. Vi vet idag att hjärnan är långt mer plastisk än vad vi någonsin hade kunnat ana. Det är möjligt, åtminstone till en viss del, att aktivt rita om våra egna neurala banor. Jag kallar detta den gula vägen.

En stor del av litteraturen inom detta område landar ofta i idén om att lära sig tacksamhet. Här hittar vi allt från Dalai Lama till Stoicismen till Kristendomen. Att känna tacksamhet bortom den relativa existensen kräver medvetenhet och träning, men det går. Att varje kväll innan läggdags skriva ner tre saker du är tacksam över förstärker de plastiska delarna av din hjärna som du behöver för att känna just tacksamhet. Med tiden kommer tacksamheten allt oftare utan ansträngning.

Men tacksamhet är bara en lösning av många. Den medvetne kan aktivt påverka sina hjärnfunktioner i vilken riktning som helst. De flesta försöker att förvandla sig själva till vad de tror att samhället behöver av dem. På detta sätt hamnar många som försöker välja den gula vägen ändå på den röda eller den blåa vägen. Och det är detta som gör den gula vägen så svår att följa.

Den gula vägen handlar inte om rätt eller fel då dessa idéer hör den röda och den blåa vägen till. Den gula vägen handlar om att utveckla dig själv till vad du själv vill — fri från yttre tryck och omständigheter. Många beskriver detta som sitt kall, oavsett om det råkar handla om en företagsledare, en forskare, en förskolelärare, en uppfinnare, en författare, en konstnär eller en sjuksköterska.

Det är inte svårt att förstå varför evolutionen har främjat förekomsten av en rad olika kall hos en del av populationen. En del känner i botten av sin existens att de måste få lära ut, få förklara och få utveckla andra människor. En del känner ett starkt behov av att få ta hand om andra människor, i synnerhet de som är behövande. En del känner ett behov att utforska det okända och vandra vägar som ingen annan har vandrat. Andra är krigare och behöver en kamp att utkämpa. En del måste leda, en del måste göra uppror, en del måste filosofera över sakers natur.

Listan över olika kall kan göras lång, men sannolikt är den inte oändlig. Det skulle inte förvåna mig om denna lista har ett ungefärligt tak, precis som Dunbars nummer. Evolutionsbiologiskt har det varit en framgångsfaktor att inte alla människor bara vill ha makt, trygghet och rikedom. Vi behöver människor som väljer både den röda och den blåa vägen för balansens skull, men de som väljer den gula vägen tycks även de ha spelat en roll.

Mitt kall är få vara kreativ. I hela mitt liv har jag sett saker i mitt huvud: Oavsett om det är texter, bilder, filmer, strukturer eller sammanhang så dyker de upp. Och då måste jag manifestera dem — annars plågar de mig livet ut. Det handlar inte om att på något sätt påverka världen eller min plats i den; det handlar enbart om att flytta saker och ting från sinnevärlden till den fysiska världen. Som för att göra rent hus för vad som än kommer härnäst.

Det faktum att jag inte är beroende av någon publik för att fortsätta säger något om hur meningslöst just mitt kall kan tyckas vara. Den här texten dök upp i mitt huvud och vägrade försvinna. Jag återskapar den inte för att göra det ”rätta” på något sätt — jag bryr mig bara högst marginellt om att försöka göra världen bättre. Jag skriver den inte för att främja min sociala status i den här världen — jag bryr mig bara högst marginellt om vad andra tycker om mig.

Sanningen är den att jag enbart vandrar på den gröna och den röda vägen exakt så länge och så ofta som jag måste — och då inte en meter längre än nödvändigt. Jag gör det för att få mer tid att vandra på den gula vägen. Inte heller blir jag odelat lyckligare av att välja denna gula väg; ofta önskar jag att jag inte hade detta kall då det sammantaget skapar mer sorg än glädje.

Att sakna ett kall är därför inget att bekymra sig över. Världen behöver människor som vandrar både på den röda och den blåa vägen. Vi som däremot ändå måste vandra den gula vägen, vi gör det inte för att det är rätt eller fel, eller för att det är meningsfullt eller meningslöst, eller för att det får oss att må bra eller dåligt: Vi gör vad vi gör för att ett djupt eko från mänsklighetens gryning ekar starkt inom oss.

En bit mat, en kram och ett tak över huvudet — sedan sätter vi alla fart på våra respektive vägar in i den okända framtiden.

Foto av Marc Schäfer på Unsplash.