Print Friendly, PDF & Email

Regeringen har drivit igenom ett mobilförbud i skolan.

Få frågor har väckt lika mycket ont blod i kommentarsfälten som frågan om att förbjuda mobiltelefoner i skolan. På ytan kan frågan verka enkel med två tydliga läger på varsin sida i debatten, men på djupet skär mobilfrågan igenom en lång rad svåra avväganden.

Ideologiskt handlar frågan ytterst om huruvida staten ska ha en fostrande roll eller inte. Folkfostran har länge varit en gemensam värdegrund för både vänstern (med undantag för de mer anarkistiskt lagda) och den konservativa högern med de frihetliga liberalerna som bromskloss. Att liberalerna idag är drivande politiskt om att mobiler ska förbjudas gör det hela mer komplicerat att förhålla sig till.

Att staten inte ska fostra vuxna människor finns det ofta en bredare förståelse för, men mobilfrågan handlar ju om skolan. Om organiserad fostran ska äga rum någonstans så är det ju rimligen just i skolmiljön. Och rapporterna om att skolan inte klarar av att handskas med barnens mobiltelefoner duggar tätt — ofta från lärarkåren själv.

Att brett förbjuda mobiltelefon i organisationer för vuxna skulle aldrig komma på tal. Vuxna är vuxna och staten ska inte lägga sig i huruvida en organisation behöver mobiler i den dagliga verksamheten eller inte. Om en organisation har problem med mobiltelefoner på viktiga möten så är det upp till cheferna eller mötesledarna att helt enkelt införa en lokal regel.

Barn och ungdomar är förstås inte vuxna och lokala regler verkar enligt larmrapporterna inte fungera. Mot denna bakgrund stöds idén om att statlig fostran i detta avseendet är den rätta vägen framåt.

En närbesläktad komplikation är att skolans form i sina huvuddrag ser likadan ut idag som den gjorde för flera hundra år sedan. Skolreformisterna blir allt fler och de menar att grundproblemet inte är ouppfostrade barn och ungdomar; problemet är att skolan inte har följt med i samhällets utveckling.

Två andra starka grupper är teknikoptimisterna och teknikskeptikerna, en polarisering som tycks öka markant. Denna fajt är i högsta grad ideologisk till sin natur; bägge sidor vill se ny teknik komma mänskligheten till gagn och bägge sidor ser teknikens baksidor, men respektive falang ser diametralt olika lösningar. Skeptikerna vill försöka styra undan från baksidorna emedan optimisterna vill söka anpassningar till vad de ser som en ostoppbar morgondag.

Allra mest uppenbart är att mobilförbudet i skolan har blivit en politisk symbolfråga. Mobiltelefoner är en företeelse de allra flesta har en relation till och skolan är en miljö som de allra flesta har en direkt erfarenhet av. Och våra barn och ungdomar är bokstavligen framtiden; genom att ta ansvar för deras fostran upplever vi att vi tar ett direkt ansvar för hela mänsklighetens framtid. Ironiskt nog är barn och ungdomar den enda gruppering som inte tycks ha någon röst i debatten.

Genomgående tycks akademiskt anslutna individer oftare ta fasta på den nya teknikens negativa effekter; sannolikt på grund av att det är lättare att pröva aktualiteter över eventualiteter. Även journalistkåren har en inbyggd närhet till larmrapporter över möjligheternas skildrande. De som arbetar praktiskt med ny teknik tenderar ofta att argumentera emot förbudet; sannolikt på grund av att tekniska landvinningar skapar nya möjligheter.

Skeptikerna har en stark poäng i att det är riskabelt att låta våra barn och ungdomar vara försökskaniner. Optimisterna har ett starkt argument i att ny teknik kommer att forma den framtid som våra barn och ungdomar ska leva i. Lärarna tittar av naturliga skäl på den praktiska undervisningen såsom den ser idag emedan reformisterna anser att problematiken endast kan tacklas med disruption. Vissa är ideologiska motståndare till förbud och folkfostran — andra är det inte.

Vad vi tydligast ser exempel på i debatten är väljarnas svårigheter att handskas med publika kommentarsfält. En mobilmotståndare kan anklaga en mobilförespråkare för att vara korkad och ha rätt utan att det har någon bärighet på själva grundproblematiken. En mobilförespråkare kan anklaga en mobilmotståndare för att vara korkad och ha rätt. Slarvigt uttryckt finns det smartskallar och dumbommar på bägge sidor av denna fråga.

Och oavsett om en sida kan sägas ha objektivt mer rätt än den andra, så bygger ju vårt styrelseskick på representativ demokrati och inte på vetenskapliga slutledningar. På många sätt kan demokrati sägas vara det bästa av hundratals riktigt dåliga sätt att leda ett land.

Personligen tillhör jag dem som anser att vi borde ha sökt efter alternativa lösningar på mobilproblemet i skolan och mitt ställningstagande bottnar i teknikoptimism, sökandet efter nya möjligheter och skolreformism. På samma sätt som jag har drivit frågan om att elever bör lära sig att koda (det lär barn att tänka) ser jag det som vår uppgift att förbereda våra barn och ungdomar på den framtid de går till mötes.

Men detta betyder inte att jag på något sätt blundar för teknikens många baksidor. Det betyder inte att jag inte respekterar många av de kloka synpunkter som mobilmotståndarna framför i debatten. Att ha två tankar i huvudet samtidigt är trots allt en av grundpelarna i vad det innebär att vara vuxen. Oavsett ställningstagande är det viktigt att vi påminner oss själva om detta.

Photo by Al Hakiim on Unsplash.