Print Friendly, PDF & Email

Navid Modiri kallar sig för samtalsextremist.

Om någon för tjugo år sedan hade berättat för mig att samtalsextremist skulle väcka anstöt 2019 så hade jag nog ryckt på axlarna. Titeln är väl för motivationstalare vad lokalvårdare är för städare, hade jag tänkt. Ett sätt att framställa det egna värvet som en aning märkvärdigare. Men jag hade haft fel.

Att låta obekväma åsikter komma till tals är idag att anse som oanständigt. Modiri släpper fram annorlunda individer i rampljuset och istället för att attackera dem så lyssnar och frågar han. När han i sin podcast låter en förintelseförnekare berätta om sina åsikter på förintelsens minnesdag tvingas Modiri till krishantering.

Är detta ett PR-haveri för Modiri?

Det finns en stark skiljelinje här. Å ena sidan har vi dem som anser att farliga tankar får ett starkare fotfäste i befolkningen via exponering. Inom kommunikationsvetenskapen är detta ingen ny idé; magic bullet-teorin (även kallad hypodermic needle-teorin) har sina rötter i 1930-talet och beskriver hur massmedierna förstärker passiva publikers tankar och åsikter via ökad exponering. Idag har akademikerna inom området övergett denna teori då den inte tar hänsyn till demografiska skiljelinjer och kritiskt tänkande rent generellt.

Å andra sidan har vi dem som anser att ökad exponering minskar dåliga idéers påverkanskraft. Om dessa idéer systematiskt portas från det offentliga samtalet av etablissemanget så ökar chanserna för minoriteten, i det här fallet förintelseförnekarna, att väcka sympati för sin sak och utmåla sig själva som offer. ”Vi måste våga prata också om obekväma åsikter,” menar de som försvarar Modiri.

Skiljefrågan är alltså om Modiris samtalsextremism skapar fler förintelseförnekare eller om etablerad beröringsskräck skapar fler förintelseförnekare?

Ur ett PR-strategiskt perspektiv är detta en intressant frågeställning. I det svenska medieklimatet är den förstnämnda gruppen i överväldigande majoritet bland de etablerade rösterna. De förespråkar att vissa åsikter ”inte ska ges utrymme” och ”inte ska normaliseras” vilket är omskrivningar för att de inte får höras eller synas1. Med argument om att farliga åsikter sårar oskyldiga och polariserar samhället vill de marginalisera ”ondskans” chanser att tränga igenom mediebruset.

PR-strategiskt har Modiri en klar minoritetsposition och etablissemanget tydligt emot sig. Men kommer denna majoritet att orka hålla emot?

Då obekväma röster måste ”hållas utanför” glöms en viktig detalj bort. Internet. Jag har tidigare skrivit om mecenaterna, den grupp människor som frivilligt donerar medel till innehållsskapare som inte ryms i de etablerade medierna. Givet hur påverkarkartan ritas om så skulle det inte förvåna mig alls om Modiri inom en överskådlig framtid har en större och mer engagerad publik än valfritt debattprogram på SVT eller TV4.

Oavsett utfall så har denna debatt en inneboende ironi.

Foto av Erika Lanpher på Unsplash.

Uppdaterat: Henrik Jönsson kommenterar debatten kring Navid Modiri.

---------------------

  1. Detta brukar kallas för the third person effect. Människor tenderar att tro att massmedia påverkar andra mer än dem själva.